Andlighet
Andlighet har olika innebörd för oss alla. Standarddefinitionen av det brukar vara: "En känsla av mening och syfte; en upplevelse av jaget och en förbindelse till 'det som är större än jaget". Just nu verkar det som om religionen och mysticismen har ett monopol pÃ¥ andlighet. Teistisk religion betraktar oftast "en relation till gud" eller den gudomlige skaparen som ett andligt förhÃ¥llande; mystikerna strävar efter att upprätta en kontakt med en övernaturlig kraft eller makt. Onekligen verkar det som att andligheten pÃ¥ ett eller annat sätt har att göra med nÃ¥gon sorts relation. Och för det mesta förknippas det med en persons "plats" eller "mening" här i livet... vad det än mÃ¥ vara.Â
Trots att dessa tankar kan uppträda väldigt ensidiga, kan vi idag börja lägga märke till förändringar i dessa vÃ¥ra uppfattningar, dÃ¥ den sociala utvecklingen gjort plats för de insikter som hÃ¥llit för tidens tand. I dagens moderna tider har vi möjligheten att se lÃ¥ngt tillbaka och granska det som vÃ¥ra förfäder ansÃ¥g vara verkligt, och sedan jämföra deras övertygelser med nutidens lärdomar. MÃ¥nga "andliga utövanden" som tidigare praktiserats finns nu inte längre kvar p.g.a. det vi lärt oss om naturliga fenomen. Till exempel sÃ¥ brukade man inom tidiga religioner offra djur för olika ändamÃ¥l, nÃ¥got som sällan sker idag dÃ¥ det visat sig att det inte har nÃ¥gon direkt pÃ¥verkan pÃ¥ den önskade effekten. Lika sällan händer det att folk utför regndanser för att pÃ¥verka vädret; idag förstÃ¥r vi hur vädrets kretslopp uppstÃ¥r och att ritualer inte har nÃ¥gon bevisbar effekt.Â
På liknande sätt så har tanken på att "be" till en gud för en viss önskan statistiskt bevisats ha obetydlig effekt på resultatet, för att inte nämna bevis som stödjer att en gudomlig personlighet på ett vetenskapligt sätt inte existerar... istället har det bara en förankring i urgamla historiska spekulationer och traditioner.
Den etablerade religionen verkar pÃ¥ mÃ¥nga sätt ha rotat sig i en ständig missuppfattning om livets skeden. Till exempel sÃ¥ lägger den fram en världssyn som oftast placerar människan pÃ¥ en annan nivÃ¥ än naturens övriga element. Detta "andliga ego" har lett till dramatiska konflikter i Ã¥rhundraden, inte bara människor emellan utan oavsiktligen mellan oss och naturen självt.Â
Emellertid så har vetenskapen under årens lopp lyckats visa att människan står offer för precis samma naturkrafter som allting annat. Vi har lärt oss att vi delar samma atomiska beståndsdelar som träd, fåglar och alla andra former av liv. Vi har lärt oss att vi inte kan leva utan naturens element... vi behöver ren luft att andas, mat att äta, energi från solen osv. När vi förstår denna livets symbios så märker vi att när det gäller relationer så är vår relation till planeten den allra viktigaste och mest grundläggande. Och det medel som uttrycker detta är vetenskapen, eftersom den vetenskapliga metoden har gett oss insikt om dessa naturliga processer och gjort att vi bättre kunnat förstå hur vi passar in i "systemet" som en helhet.
Detta skulle kunna kallas ett andligt uppvaknande.
Denna insikt, som bevisats av vetenskapen, säger att människan inte på något sätt är annorlunda än naturens andra former av liv. Vår integritet är bara lika bra som vår miljös integritet, av vilken vi är en del. Att vara medveten om detta ger oss en helt annorlunda "andlig" världssyn, då den betonar beroende och samhörighet som sin kärna.
Ett grundläggande samspel i livets helhet går inte att förneka, och det är detta ständiga förhållande som samhället inte anammat till fullo. Därmed blir vårt sätt att upprätthålla och iaktta i otakt med naturen själv... och därmed destruktivt.
Naturen är vår lärare, och våra sociala institutioner och filosofier borde härröras från denna grundläggande och "andliga" förståelse.
Ju fortare denna andliga medvetenhet sprider sig, desto sundare, fredligare och produktivare kommer samhället att bli.
Â



